Jag har hört att blogga kan vara en hjälp till att bearbeta saker och ting. Så om du inte har lust att läsa om sådant kan du lika gärna sluta att läsa nu på en gång! Igår var det 17 år sedan jag fick diabetes, den 1 november måste helt enkelt vara min otursdag.... 

Igår fick jag ett besked som fick mina tårar att rinna mer än en gång under dagen. Jag vet att man inte ska ta ut saker och ting i förskott, men samtidigt orkade jag inte vara stark och tänka positivt just då. Och jag vet inte om jag gör det nu heller, det går liksom upp och ned. Det kändes som att hela mitt liv gick under. Alltså nu pratatar jag om mitt liv, inte min familjs, inte min vänners eller någon annans utan MITT liv!

Alla har vi hopp och drömmar, alla har vi (i mer eller mindra utsträckning) mål att uppnå i livet. Jag tyckte/tyckter att jag va/är så nära att nå ett av mina delmål och det jag önskar mest just nu kanske har tagits ifrån mig. Eller ja i alla fall för en tid framöver. Men om jag inte får göra det nu är jag rädd att jag aldrig kommer att göra det. Jag tycker att livet ibland är bra orättvist och nu var det tydligen min tur att bli drabbad...

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg... Men jag vill i alla fall berätta för och visa min familj och mina vänner att jag är tacksam för att ni finns där för mig och att ni bryr er! Älskar er allihopa! Ett speciellt tack till min underbara pojkvän och Tindra - tack för att ni är en del av mitt liv <3

/J