När jag gick vägen upp mot kyrkogården kände jag tårarna bränna. Jag tänkte för mig själv: "Jag kommer att bryta ihop när jag kommer fram dit". Vi gick en sväng, jag och T, runt och läste på gravstenar och tittade på ruinerna från den gamla kyrkan innan jag gick till minneslunden.

När vi kom dit och jag satte mig ner på en bänk så kände jag ett lugn. Samma lugn som den gången jag fick bevisat för mig att du ofta finns med mig vid min sida. Samma lugn som jag alltid får när du är med mig. Lugnet höll i sig under hela tiden.

Jag började så småningom att dra mig hemåt. När jag kommit halvvägs ned för backen får jag plötsligt en fruktansvärd huvudvärk som höll i sig i några sekunder innan den släppte och sedan fanns inte lugnet där mer..