Det som figurerar i mitt huvud är dödsångest. Inte att det ska hända mig något men någon i min närhet. Om man kan kalla det för dödsångest vet jag egentligen inte, men man kanske kan kallla det för omvänd dödsångest? Jag kan inte riktigt förklara, sätta ord på, vad det är jag känner. Men det är en fruktansvärd känsla av att jag kommer att förlora någon jag älskar. När jag tänker på det griper paniken tag runt min hals och det känns som att jag inte kan andas blandat med att kroppen vill frigöra sig genom att skrika och slå.

Men frågan är varför detta? Varför har jag dessa tankar, denna känsla? Jag är oerhört lycklig med mitt liv nu, allt är helt underbart och har varit det under flera månader. Dock har det varit några lätta motgångar nu den sista månaden, kan det vara boven till dessa tankar? Paniken för att förlora min lyckliga tillvaro? Varför kan jag inte bara njuta av det jag har? Varför måste jag oroa mig för att något skall hända? Det är iaf en jobbig känsla som jag skulle kunna betala dyrt för att bli av med.

Min familj är verkligen ett stöd som finns där när man som bäst behöver dem.

Jag älskar er och är er evigt tacksam för att ni är ni! <3