Ja så känner jag mig just nu (i detta kapitel av mitt liv), känslorna sliter en fram och tillbaka. Man vet inte riktigt vilket ben man ska stå på. Stundvis mår jag bra, skrattar och är mig själv. Medans det kan vända på en hundradels sekund och paniken, gråten och ångesten är nära. Oftast går det att hantera dessa känslor, tänka rationellt och bli på bättre humör igen. Men ibland går det bara inte att hålla tillbaka. Jag låter känslorna ta över min kropp, mitt psyke, min själ..

Igår efter att jag lämnat dig kändes allt så bra. Jag tänkte rationellt, det här var det bästa som kunde hända. Vi kompletterade inte varandra. Jag var inte mig själv med dig, jag förändrades och höll tillbaka så mycket av min personlighet. Jag slutade att vara "dampig" (som du uttryckte dig), jag slutade skratta, jag helt enkelt slutade att ta vara på och njuta av livet.

Men det gör väldigt ont att förlora dig, att mista min stora kärlek och bästa vän. Men det här var nog det bästa som kunde hända.

Jag kommer alltid att älska dig och du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Du är den snällaste människa jag känner, på gott och ont. Du är så dumsnäll så det finns inte. Men tyvärr fick vårat förhållande lida just pga det. Du kunde inte säga nej och säga sanningen alla gånger. Vilket sårade (inte bara mig) mer än det hjälpte. Du är en otroligt fin människa, glöm aldrig det. Men tyvärr är det svårt att göra någon annan lycklig när man själv inte är det.

/Jessica